Okej, jag tror det är första gången jag skriver det här i bloggen, men det är ju som det är, och det kan inget i nuläget ändra på. Jag bor på ett behandlingshem, nära Kristianstad. Det heter Österlenporten. Den 10:e november flyttades jag hit, tvingad av socialen. De hotade med att om jag inte följde med frivilligt så skulle jag bli omhändertagen istället. Jag rymde en gång, för att testa gränserna lite och i en extrem saknad av min pojkvän. Men det gör jag aldrig om igen, fan vilket kaos det blev. Jag har alltså inget val, än att stanna här. Jag kan däremot inte säga att hemmet är dåligt, för alla är jättesnälla. Personalen är superbra, likaså dem som bor här. Det är bara känslan, ensamheten, som gör det svårt. Det finns inget att göra och jag saknar min pojkvän och mina kompisar varje dag.
Vi har ett schema från kl 08:00 till 16:00 då vi har olika aktiviteter och sysselsättningar. Otroligt tröttsamt. På helgerna har vi åtminstone sovmorgon och jag får dessutom permission varannan helg då jag får åka hem till Småland och hälsa på. Och jag kan inte hjälpa att det känns så otroligt pinsamt att berätta att jag är inlagd på ett behandlingshem... känner mig så misslyckad. Men så är läget i alla fall, varför dölja det?
Tack o hej!
.JPG)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar